söndag 1 mars 2015

Resa med SL.

Jag fick mitt första månadskort när jag var åtta år gammal. Det var ett kort med fotografi och namn där man klistrade fast själva månadsmärket. Lite senare så kom månadsmärkena med magnetremsa i, sådana som man förde in i ett litet platsfack på själva fodralet. Ett månadskort för mig kostade då 15 kronor, alltså ett ”femtonkort”. Jag skulle börja tvåan i Sundbybergsskolan. Skolan byggdes 1900 med en tillbyggnad några år senare. Åren står än idag på väggarna till den mycket vackra skolbyggnaden. Idag har det blivit exklusiva lägenheter av klassrummen. Det känns lite konstigt att tänka sig att en 32åring från Sundsvall just nu sitter i sin soffa och tittar på tv på exakt den plats där jag hade min skolbänk, klädd i blått bänkpapper. Sundbybergsskolan hette tidigare Centralskolan och var en av Sundbybergs första skolor. Den ligger i korsningen Vegagatan/Fredsgatan där danspalatset Lorry en gång hade sina glansdagar. Jag var förresten en av de sista som festade på Lorry! Som traditionen bjöd så arrangerades Solvallas Elitloppsfest på Lorry och den 29 maj, 1999 var det fullt drag på stället. Charlotte Perrelli (då Nilsson) dammade samma kväll hem segern i Eurovision Song Contest nere i Israel med ”Take me to your heaven”. Veckan efter så kastades en brandbomb in på krogen och Spiltan samt Lorry gick i graven!


Hur som helst. Jag var mycket fascinerad av bussar och älskade att åka buss. Vi bodde på Vattugatan i Sundbyberg och hade både buss 507 och 515 att välja på om man ville åka in till stan. 507 startade uppe i Hallonbergen och gick via Solna centrum, vidare Solnavägen mot Thorsgatan och stannade till sist vid Norrabantorget. Där låg förresten Vinterpalatset, Sveriges då största biograf som visade film med formatet ”cinemavision” och dessutom ”surroundljud”. Ben Hur var en klassiker som jag faktiskt såg där. Buss 515 startade upp från Järnvägsgatan i Sumpan och gick via Råsundavägen ut mot Haga Norra där E4:ans ända trafikljus mellan Uppsala och Norrköping stod och gjorde köer (nu är rödljusen bortbyggda i Uppsala, Haga Norra och Norrköping). Sveavägen in mot Odengatan och där höger upp mot Odenplan och man var framme. Jag gillade 507:an bäst. Dels för att det oftare var orange bussar som gick där istället för de vanliga röda och sedan var det även nästan alltid vita rattar på dessa bussar!


Jag brukade alltid ta handikapp platsen längst fram så jag kunde studera chaufförens manövrar på bästa sätt. Bussarna var utrustade med s.k. halvautomatlådor med en kort liten spak med svart knopp som fördes genom olika spår på instrumentbrädan. Det såg ruskigt coolt ut när chauffören nonchalant förde spaken genom spåren och bussen växlade mjukt. Jag kunde varje hållplats och brukade härma chauffören varje gång han förde mikrofonen mot munnen för att ropa ut nästa hållplats. ”-Nästa, Bokvägen” kunde det låta när 515 lämnade Tulegatan och vek upp på Råsundavägen.

Jag älskade alltså att åka buss. Tunnelbana och pendeltåg var naturligtvis även det en spännande upplevelse för en åttaåring. Jag brukade ofta åka till farmor och farfar som bodde på Sofielundsplan. Tunnelbanestationen hette Blåsut, ett kul namn måste jag säga. Då var det linje 18 mot Farsta som gällde och man kunde då välja att ta 515 till Odenplan eller 507 till St:Eriksplan för att komma till rätt station. Jag brukade ta 507:an. Alla tunnelbanans stationer kunde jag så klart utantill. När det vankades pendeltåg var det extra spännande. Jag brukade klocka tiderna mellan två destinationer och sedan notera tiden i en liten bok. Det var även kul att se hur långt man kunde komma med SL:s nät. Att åka ner till Nynäshamn och ta ”matarbussarna” ner ytterligare någon mil och sedan starta resan där för att till slut hamna mellan Märsta och Sigtuna var en lång och spännande färd!


Jag var väl nio tio år när åkandet eskalerat mot oanade höjder och mamma ringde flera gånger polisen då jag inte hade kommit hem när klockan var nio på kvällen. Jag brukade dra iväg med bussen direkt efter skolan och sedan komma hem rätt sent på kvällarna och det blev till slut för mycket för mamma. Hon skickade iväg farsan som fick sitta på vakt utanför skolan för att plocka hem mig innan jag drog iväg men det resulterade bara i att jag stack på lunch rasten istället. Till slut gav de upp. Jag fick åka lite som jag ville och jag vet att min mamma var orolig konstant tills jag blev typ 15 år kanske. När jag fyllde tio år så fick jag en agentväska av pappa. Det var lite leksakspistoler, block, penna, ”komradio” och lite annat i väskan. Men den i knäet brukade jag åka upp till Arlanda och smyga runt i utrikesterminalen på kvällarna. Det var spännande och en ljuvlig tid. Jag vet inte om det skulle gå att släppa iväg en tioåring på det sättet idag men 1975 så gick det tydligen alldeles utmärkt.


Att åka dubbeldäckare inne i stan var förstås även det en ”höjdare”. Jag gillade även de vanliga gamla bussarna typ, 47:an som gick ut till Djurgården. De hade såna där dörrar som liksom ”vecklade ihop sig” när dom öppnades, klart läcker konstruktion. Under en eftermiddag och kväll så kunde jag ibland göra mer än tio byten mellan olika bussar och tunnelbanelinjer och för mig så var denna tid något som jag aldrig ska glömma. Som sagt, jag älskade verkligen att åka kollektivt. Värt att notera. Alla stationer var bemannade och vakter som patrullerade stationerna behövdes inte 1975, det ser lite annorlunda ut idag...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar